Du og meg, oss og dem - En tekst om identitet, slektskap og helende kunstproduksjon.
Katarina Pirak Sikku. Anná-siessá, 2018. Foto: Michael Miller
Anná-siessá er et tekstilverk med tradisjonell sørsamisk kofte mønster, kombinert med tre portrettfotografier laget av Katarina Pirak Sikku. Katarina er kunstner, forfatter og fotograf og holder til i Jokkmokk i Nord-Sverige. Verket baserer seg på funnene av tre portrettfotografier som Katarina fant i arkivene hos det tidligere “Statens institut för rasbiologi”. En av de mest sentrale delene i verket er det som kalles Mykduodji, kunsthåndverk innen tekstil og skinn.[i] Duodjie er en av de viktigste samiske kunstformene som tradisjonelt har vært en viktig del av oppveksten. Duodjiens variasjon reflekterer hvordan den samiske kles- og brukskunsten har utviklet seg i store geografiske områder, formet av den samiske kulturen.
I oppveksten hørte Katarina rykter om at det hadde blitt utført målinger og studier av den samiske befolkningen i og rundt Jokkmokk. Etter uteksamineringen fra Kunstakademiet i Umeå i 2005, begynner hun å utforske det hun hadde hørt i oppveksten og stiller seg spørsmålet “kan man arve sorg?”.[ii] Dette arbeidet har blant annet basert seg på å undersøke det rasebiologiske arkivet for fotografier av samiske. Etter hvert finner hun dokumentasjon på rasebiologiske eksaminasjoner av samiske barn og voksne. Hun forteller hvordan prosessen til tider var fascinerende, men også vond å arbeide seg gjennom. I denne teksten forteller Katarina om hvordan tre fotografier gjorde at arbeidet tok en unik vending, og hvordan verket Anná-siessá ble til.
Jag hade beställt fotografier på unga lulesamer från det rasbiologiska materialet. Jag ville identifiera någon av dessa unga människor på bilderna. Jag gjorde ett undantag när jag valde ett av fotografierna och det var denna vackra kvinna. Hennes kolt skilde sig märkbart från de lulesamiska. Jag tänkte att någon i min omgivning måste känna igen henne. Jag gick till de äldre i Jokkmokk men det visade sig att ingen med säkerhet kunde säga vem hon var.
Kvinnen på bildet brukte arjeplogskolt, en pitesamisk kofte med spesielt rike tinnbroderier. Selv om hun spurte rundt, klarte hun ikke å identifisere den vakre damen på bildet. Det var helt til hun viste dem til Elsa.
Elsa Teilus en gammal vän till mina föräldrar, 90 år gammal, behövde hjälp att flytta. Jag hjälpte henne och vi blev goda vänner. En dag gick jag till Elsa med fotografiet och hon svarade utan eftertanke: ”Det är faster Anna (Tante Anna). Fotot är taget av Anna Myrsell. Hon var rasbiolog.” På så vis började Elsa berätta sin historia och sitt möte med rasbiologerna.
Fotografiet på Anna styrde om inriktningen på hela mitt forskningsarbete för hon kom att ge mig en ytterst viktig ingång till det rasbiologiska ag var god vän med Elsa som jag hade pratat rasbiologi med, men utan större framgång. Hon visste ingenting sade hon till en början när jag frågade.
I verket Anná-siessá (Tante Anna) ser man hvordan underlaget i blått vadmel rammer inn fotografiene av Anna. Tinnbroderiene kommer fra den særegne pitesamiske brystkluten Sliehppá.[iii] Katarina forteller at denne brystkluten har vært i Anna og Elsas familie.
Mönstret kommer åter på många andra av föremål som Elsa hade. Biten av kläde med broderier vid sidan om är från den kolt som ses på fotografiet av Anna. De flesta av tennknapparna är från Annas burk. Några har jag köpt till
Dette er et verk som viser en samspillet mellom det vakre håndarbeidet, portrettene av Anna og rollen som et historisk dokument på den systematiske undertrykkelsen av samer i Sverige. Reparasjoner etter den omfattende assimileringspolitikken slik den formidles gjennom dette verket, viser en tøff og langvarig prosess.
Verket kan oppleves som en slags tilbakeføring av det identitetsbærende gjennom bruk av Annas eget håndarbeid, hennes valg av farger og den unike broderings-teknikken i tinn. Anná-siessá er på mange måter grunnleggende politisk og kritisk til Sveriges kolonialisme og undertrykkelse. Det er også et veldig emosjonelt verk som tilbakekaller den samiske retten til å definere sin egen identitet.[iv] Rammen henter Annas navn tilbake til sin familie og hjem. Gjennom hennes duodji, blir man kjent med henne og hennes historie. Det er kanskje derfor verket oppleves så spesielt. Anná-siessá belyser hvordan en nær relasjon kan skapes gjennom en persons materielle historie, noe jeg selv fant utrolig vakkert.
Så Anna kände jag. Hennes långa hår, pepparkakor, lilla hus och mjölburk . Hennes fina samling av tennknappar låg i en vacker röd burk med sirliga mönster och den fick jag ta hand om. Och den röda burken var i min ateljé när jag visade Elsa fotot av faster Anna. Utan fotografiet på Anna är det inte säkert Elsa hade velat berätta och ge mig ett vittnesmål från en mycket närgången rasbiologisk undersökning. Det är så värdefullt för mig.
Takk til RiddoDuottarMuseat med hjelp i arbeidet med teksten, og ikke minst tusen takk til Katarina Pirak Sikku, for bruk av verket og det rike bidraget til denne artikkelen.
Sluttnoter:
[i] Bildmuseet Umeå universitetet. “KATARINA PIRAK SIKKU / NAMMALÁHPÁN” frigitt 2014.01.31. https://www.bildmuseet.umu.se/utstallningar/2014/katarina-pirak-sikku--nammalahpan/
[ii] Store norske leksikon “Duodji” Reaidu (Universitetet i Tromsø), Kristin Jernsletten, 30.02.23. https://snl.no/duodji
[iii] https://lokalhistoriewiki.no/wiki/Pitesamisk_drakttradisjon
[iv] Heith, Anne. “Enacting colonised space Katarina Pirak Sikku and Anders Sunna”, Nordisk Museologi nr. 2 (2015): 69-83.